Med ett g

Chao Min stavar helt annorlunda. När vi möttes vid caféet tidig morgon frågade jag om jag sparat ner hennes namn korrekt i min telefon. Istället för att rätta mig skrattar hon gott och säger att det är fonetiskt korrekt, om man lägger till ett g. Chao Ming.

Jag har aldrig sett någon bära ett så högt mod som Chao Ming. Någon som sörjer djupt men ändå kan skratta högt och få ögonen att spraka med glitter. Min Tawainesiska väninna sprider välmående och stort hopp.

Vi drack varsinn te, ja macchiatto kändes inte alls tilltalande, jag ville testa samma te som Chao Ming drack. Och det var gott. Vitt te. Chao Ming berättade att första gången jag så burdust satte mig mittemot henne läste hon i tidningen om sitt barns försvinnande. Att jag bad henne att få låna tidningen och helt sonika bläddrar förbi artikeln. Hon berättade att hon tänkte att jag läst om barnet och pappan många många gånger och att intresset svalnat.

Jag läser sällan tidningarna här. Jag läser inte så bra, på italienska. Det berättade jag. Jag strö tittade i tidningen. Det var Chao Ming jag ville vara invid, tidningen intresserade mig inte. Hon log snett och sa att intresset för andra människor tar oss långt. Jag kände mig lät chockad av hur lätt man påverkar andra utan att känna till det. Jag kände mig lätt illamående av insikten. Någons barn saknas, denna någon sitter mittemot mig.

Någonstans hade jag inbillat mig att hon adopterat bort sitt barn.

Det var inte bara intresse som drog mig till Chao Ming. Om det ens var intresse. Det vara bara något där. Jag skulle sätta mig där hos henne och knacka på. En tillfällighet och en instinkt. Varför jag och Chao Ming ska lära känna varandra vet vi inte. Men vi båda är säkra på att det är en början på en vänskap.

Teet är nästan slut. Våra briocher har vi nonchalerat denna morgon. Det var nu något år sedan, säger hon plötsligt. En morgon var de inte där. Mer säger hon inte. Hon berättar istället om sig själv. Hon har varit försäljningschef i många år, Skandinavien var ett av hennes ansvarsområden berättar hon med ett leende. Jag har stilla studerat skandinaver, berättar hon. Liksom folket i indonesien upplever Chao Ming att ett ja i Skandinavien inte betyder ja, åtminstonde inte fullt ut. Skandinaver svarar det andra vill höra. Liksom man gör i Indonesien.

Jag begrundar det hon säger. Varenda ord. Och jag vill sitta med henne hela dagen. Men idag gick jag lydigt till min grammatik kurs. Fast, jag inser att mina möten med Chao Ming ger mer än den bästa av italienska kurser. Vi pratar italienska och hon är mycket hjälpsam och rättar mig som om hon var en privat lärarinna.

Vi har nog mycket att lära av varandra. Åtminstonde vill jag tro det.

Vad är din sorg, undrar Chao Ming och ser mig rakt i ögonen. Hennes ögon brinner. Inte av nyfikenhet, de bara brinner. Och hennes blick bränns. Eller är det kanske inuti mig det bränns?

Jag känner väl till svaret på hennes fråga men väljer att svara: -Imorgon Chao Ming.

Jag måste samla ihop både tankar intryck och mina tjocka böcker. Tiden hade runnit ut.
Jag drar ut min stol och går runt bordet och lägger armarna om henne. Så står vi en liten stund innan jag öppnar dörren och kliver ut. Ringklockan plingar samtidigt som dörren stängs, bakom mig. Ett lätt vindrag får mig att rysa. Chao Ming sitter kvar och läser dagens tidning.

Detta är det sista jag skriver om Chao Ming. Det har blivit för privat. Men jag funderar på att göra henne till en karaktär. Och kanske skriva vidare, fast inte om våra möten. Bara rent fiktivt.